mest av emma

Då var det slut. Det sista punkten har suttits för ett helt kapitel i mitt liv. Framför väntar vita, blanka sidor som jag kan fylla hur jag vill. Det skrämmer mig så oerhört mycket. Det jag fruktar mest är att det nya kapitlet ska bli sämre än det innan. Att jag inte ska vara lika lycklig som förut. Att människor ska försvinna. Att de vita bladen ska fyllas med osäkerhet och ensamhet. Jag blev ju nyss säker. Jag tror på mig själv.
Vill inte att blev ska förvandlas till var och tror till trodde. De senaste 6 åren har format hela mig. Gjort den person människor ser och känner. Snart kommer jag vara en tillplattad lerklump igen. Som kan formas hur som helst.
Det gör ont, på riktigt. Fast någonstans långt inne finns ändå en längtan. En utmaning som bara jag kan ta del av. När jag tänker efter så måste ju kapitel i böcker höra ihop, det som har hänt innan är en så viktig del för att föra handlingen vidare och det kommer alltid att påverka vad som händer. Enda fram till slutet. Lerklumpen kanske inte är en klump, trots allt. Det är redan en skulptur, som bara kan omformas, inte förstöras. Och dess ursprungliga gestalt kommer alltid att påverka hur figuren formas i framtiden. 
Fan vad klyschig jag låter. 
Nu är det i alla fall sommarlov. Jag är taggad.
Rädd, men taggad.