R.I.P
För exakt ett år sedan dog min älskade farmor. För exakt ett år sedan stod tiden still för ett ögonblick, en otrolig fantastisk och älskad människa ryktes bort.
Jag saknar dig farmor, jag saknar dig så det gör ont. Jag saknar alla våra telefonsamtal, jag saknar din röst, jag saknar ditt skratt, jag saknar dina kramar, jag saknar att ha gjort någonting man varit stolt över och sedan tänka "jag måste ringa farmor och berätta", jag saknar din kärlek, jag saknar din omtanke, jag saknar din trygga famn, jag saknar att gå med dig på stan där det tog en timme att gå in i en affär för att alla ville prata med dig eftersom att du kände allt och alla. Jag saknar din lukt. Jag saknar dig. Hela dig och allt som har med dig att göra saknar jag.
För ett år sedan, försvann en del av mig. En del av min uppväxt, en del av min trygghet försvann. Jag har räknat ut att jag på ett ungefär spenderade ca ett och ett halvt år tillsammans med dig. Jag längtade alltid efter att få åka upp till sandviken, försvinna från allt, bara vara mig själv och bara få vara hos dig tillsammans med familjen.
Jag saknar att ständigt få höra hur älskad jag är och hur beydelsefull jag är. Jag saknar hur du alltid uppmuntrade mig.
Du hann uträtta så otroligt mycket under ditt liv, ändå dog du alldeles för tidigt. Du hade minst 20 år kvar att leva.
Ibland brukar jag rådfråga dig om saker, fortfarande. Jag brukar tänka "vad skulle farmor sagt åt mig att göra". Dina råd var alltid de bästa.
Jag kommer så väl ihåg, den där dagen för ett år sedan. Hur jag fick reda på via svt.se att du hade dött. Att Rebecka satt bredvid mig. Att jag läste orden "Inga Hagström är död". Att jag började skaka. Sedan är det svart.
Jag har skapat en minnesblogg, där jag har samlat några av de artiklar som skrevs om dig efter din död. Jag vill så gärna minnas, precis allt som har med dig att göra, men det går inte. Jag är så otroligt rädd för att du ska ryckas bort mer och mer från mina minnen, precis som du rycktes bort ur livet.
I vilket fall som helst, kommer du alltid finnas i mitt hjärta, levande. Den dagen du inte finns i mina tankar, den dagen är dagen jag dör.
Jag älskar dig farmor, och jag önskar att jag hade fått säga de orden innan du dog. Jag önskar att du hade fått höra den välkända meningen komma från min mun. Nu fick du inte det, och det är jag otroligt ledsen för. Men inners inne vet jag, att du redan visste.
Vila i frid.
<3
Jag saknar dig farmor, jag saknar dig så det gör ont. Jag saknar alla våra telefonsamtal, jag saknar din röst, jag saknar ditt skratt, jag saknar dina kramar, jag saknar att ha gjort någonting man varit stolt över och sedan tänka "jag måste ringa farmor och berätta", jag saknar din kärlek, jag saknar din omtanke, jag saknar din trygga famn, jag saknar att gå med dig på stan där det tog en timme att gå in i en affär för att alla ville prata med dig eftersom att du kände allt och alla. Jag saknar din lukt. Jag saknar dig. Hela dig och allt som har med dig att göra saknar jag.
För ett år sedan, försvann en del av mig. En del av min uppväxt, en del av min trygghet försvann. Jag har räknat ut att jag på ett ungefär spenderade ca ett och ett halvt år tillsammans med dig. Jag längtade alltid efter att få åka upp till sandviken, försvinna från allt, bara vara mig själv och bara få vara hos dig tillsammans med familjen.
Jag saknar att ständigt få höra hur älskad jag är och hur beydelsefull jag är. Jag saknar hur du alltid uppmuntrade mig.
Du hann uträtta så otroligt mycket under ditt liv, ändå dog du alldeles för tidigt. Du hade minst 20 år kvar att leva.
Ibland brukar jag rådfråga dig om saker, fortfarande. Jag brukar tänka "vad skulle farmor sagt åt mig att göra". Dina råd var alltid de bästa.
Jag kommer så väl ihåg, den där dagen för ett år sedan. Hur jag fick reda på via svt.se att du hade dött. Att Rebecka satt bredvid mig. Att jag läste orden "Inga Hagström är död". Att jag började skaka. Sedan är det svart.
Jag har skapat en minnesblogg, där jag har samlat några av de artiklar som skrevs om dig efter din död. Jag vill så gärna minnas, precis allt som har med dig att göra, men det går inte. Jag är så otroligt rädd för att du ska ryckas bort mer och mer från mina minnen, precis som du rycktes bort ur livet.
I vilket fall som helst, kommer du alltid finnas i mitt hjärta, levande. Den dagen du inte finns i mina tankar, den dagen är dagen jag dör.
Jag älskar dig farmor, och jag önskar att jag hade fått säga de orden innan du dog. Jag önskar att du hade fått höra den välkända meningen komma från min mun. Nu fick du inte det, och det är jag otroligt ledsen för. Men inners inne vet jag, att du redan visste.
Vila i frid.
<3
Kommentarer
Trackback
